startsidanMIN NOVELL ENSAM I MÖRKRET
Vet att jag har lagt ut denna novell förr men jag vill skriva den igen för att jag tror att den har försvunnit i bloggen.
ENSAM I MÖRKRET
Allt var ett enda mörker, smärtan i hennes bröst satt som sten,saknaden efter vänskap fanns kvar, allt kändes så meningslöst hon försökte förtränga allt men det gick inte. Allas röster ekade i hennes huvud hon mindes allt så klart från första klass till 9 an. Allas kalla blickar och de glåpord som ut ur deras munnar När alla var ute och lekte på skolgården, hade ju alla något att göra tjejerna hoppade hopprep eller lekte häst eller bytte bokmärken.
Killarna spelade basket, eller lådhockey alla verkade ha de så kul men längst in under en stor ek stod en liten flicka som var alldeles ensam. Hon var späd, lång och mager och hade sitt långa ljusa hår uppsatt i en fläta bak i nacken. Hennes huvud var nedböjt och blicken var tom. Hon fick inte vara med dom andra barnen, kände hur tårarna ville fram dom brände bakom ögonen. Hon försökte hålla dom borta men ibland gick de inte, tårarna rann nerför hennes kinder. Detta upprepades varje dag. Hon kände att de blev som ett stort hål i hennes bröst som bara blev större och större för varje dag som gick. Det fanns 2 st killar som verkligen plågade henne den ena var lång och smal, rödhårig och den andra killen var kort och hade mörkt hår. Dom var alltid elaka mot henne sa alltid taskiga saker hela tiden som ex.
- Benrangel, mespotta, usch vad ful du är, du kommer ju aldrig att få en kille som tycker om dig. Du är så smal har du anorexia eller?
Hon mådde jättedåligt varje dag av detta hon kände sig ännu mer värdelös hela tiden.
Men de var inte nog, de fanns även 5 tjejer som gjorde hennes liv ännu sämre. dom trodde dom var snyggast och bäst på allt. varje dag så retades dom skrattade åt henne och bakom hennes rygg, om hon gjorde bort sig.
Dom utnyttjade henne med när de passade dom,
När hon började i 7 an hade hon ändå inga vänner fast hon hade blivit lite äldre och sen trodde hon att de skulle bli lättare med nya kamrater. Det pratades fortfarande skit om henne och att dom nya kamraterna inte verkade bry sig alls. Men de fanns faktiskt en tjej som inte var dum då känndes det som ett litet hopp av lycka tändes i henne. Men alla vände henne ryggen hela tiden snackades mycket skit om henne hela tiden. Matsalen var riktigt jobbigt att gå dit varje dag fick aldrig sitta med andra och hon blev knuffad i matkön samtidigt så trängde dom sig före henne hela tiden. Ibland fick hon sitta med dom i klassen men bara dom dom ville ha någon att reta.
Hon fick inte mycket matro för att hon hörde ofta klasskamraterna säga
- Fan vad du är äcklig stäng munnen när du tuggar det ser så vidrigt ut
Gymnastiken var en plåga för henne hela tiden. Ångesten fanns där som ett stort monster jämt.
Hon blev alltid vald sist jämt när de var dags för bollsport m.m Alla klagade och suckade på henne hela tiden.
Alla bollsporter var en riktigt plåga för henne. även att bada och när de var dags för hinderbanan. Att duscha var en pina.
Hon fick alltid höra
- Vad dålig du är skärp dig annars vinner vi aldrig ta bollen då?
Det suckades alltid och hon fick alltid se allas ögon blänga på henne .
Hon minns en dag på gympan när de var dags för hinderbanan allt gick ganska bra fram till sista hindret, som var en bom som var nerfäld och en bänk som lutades emot bommen man skulle springa över den och sen hoppa ner på en tjockmatta på andra sidan. Ja hon tog sats för att springa upp, men mitt på bänken tappade hon fotfästet och rammlade baklänges, smälde i huvudet i golvet, kände ett illamånde på en gång, hon såg som små glitterstjärnor framför sig. Men ingen brydde sig ett skit om detta.
Usch redovisningarna på lektionerna var ett helvete. Hennes hjärta slog snabbare hon fick yrsel, hon började få handsvett som hon aldrig får annars. Ångesten började komma fram hon blev helt matt benen darrade rösten darrade hon stammade fram orden, blev illröd i ansiktet när hon väl hade tagit sig upp på golvet såg hon allas blickar stirrande mot henne, såg hånflin överallt. När hon äntligen var klar så kände hon en lättnad. pga detta så drabbades hon av koncentrationssvårigher och svårt med inlärningen. Lärarna verkade inte bry sig alls heller. En helt vanlig dag kom en tjej fram till henne och gav ett brev då sa hon också
- När du läst detta brev så är vi inte vänner längre. sen gick hon vidare
Hon blev väldigt rädd visste inte om hon skulle läsa brevet men sen tog hon mod till sig att göra de.
I brevet stod de att hon var knäpp, trög jobbig och att hon skulle lämna hennes kompis i fred.
Det tyckte hon var lite konstigt för att det var ju hennes kompis först.
efter hon hade läst brevet värkte det till i hennes hjärta Det var tur att skolan var slut då också.
Så hon skyndade hem. Hennes mamma såg direkt att något var fel och då kom tårarna på en gång dom gick inte att hindra hon tog upp lappen och gav den till sin mamma. Efter ett tag så började de synnas tårar från mammans ögon dom ran ner för hennes kinder.
efter ett tag så ringde hennes mamma till syon på skolan hon fick också läsa brevet dom träffades och pratade igenom detta. Efter samtalet så ringde syon till rektorn på skolan. Han blev väldigt beskymmrad och besviken att detta har hänt. så han skickade ner tjejen till honom. dom hade ett långt samtal. Hon hade mycket stöd av sin lilla syster och hennes vänner. Så fort dom såg tjejerna så blängde dom så mycket så de inte vågade säga något..
Hon hatar sig själv än i dag för att hon var så feg och inte sa ifrån tidigare...
Trots detta så känns allt så jobbigt hon gråter mycket än i dag och länge för att få ur sig allt. som finns i hennes kropp och som aldrig försvinner
Hon lider nu av sviterna har fått depression och ångest pga detta Det lär ta tid att läka såren.
ENSAM I MÖRKRET
Allt var ett enda mörker, smärtan i hennes bröst satt som sten,saknaden efter vänskap fanns kvar, allt kändes så meningslöst hon försökte förtränga allt men det gick inte. Allas röster ekade i hennes huvud hon mindes allt så klart från första klass till 9 an. Allas kalla blickar och de glåpord som ut ur deras munnar När alla var ute och lekte på skolgården, hade ju alla något att göra tjejerna hoppade hopprep eller lekte häst eller bytte bokmärken.
Killarna spelade basket, eller lådhockey alla verkade ha de så kul men längst in under en stor ek stod en liten flicka som var alldeles ensam. Hon var späd, lång och mager och hade sitt långa ljusa hår uppsatt i en fläta bak i nacken. Hennes huvud var nedböjt och blicken var tom. Hon fick inte vara med dom andra barnen, kände hur tårarna ville fram dom brände bakom ögonen. Hon försökte hålla dom borta men ibland gick de inte, tårarna rann nerför hennes kinder. Detta upprepades varje dag. Hon kände att de blev som ett stort hål i hennes bröst som bara blev större och större för varje dag som gick. Det fanns 2 st killar som verkligen plågade henne den ena var lång och smal, rödhårig och den andra killen var kort och hade mörkt hår. Dom var alltid elaka mot henne sa alltid taskiga saker hela tiden som ex.
- Benrangel, mespotta, usch vad ful du är, du kommer ju aldrig att få en kille som tycker om dig. Du är så smal har du anorexia eller?
Hon mådde jättedåligt varje dag av detta hon kände sig ännu mer värdelös hela tiden.
Men de var inte nog, de fanns även 5 tjejer som gjorde hennes liv ännu sämre. dom trodde dom var snyggast och bäst på allt. varje dag så retades dom skrattade åt henne och bakom hennes rygg, om hon gjorde bort sig.
Dom utnyttjade henne med när de passade dom,
När hon började i 7 an hade hon ändå inga vänner fast hon hade blivit lite äldre och sen trodde hon att de skulle bli lättare med nya kamrater. Det pratades fortfarande skit om henne och att dom nya kamraterna inte verkade bry sig alls. Men de fanns faktiskt en tjej som inte var dum då känndes det som ett litet hopp av lycka tändes i henne. Men alla vände henne ryggen hela tiden snackades mycket skit om henne hela tiden. Matsalen var riktigt jobbigt att gå dit varje dag fick aldrig sitta med andra och hon blev knuffad i matkön samtidigt så trängde dom sig före henne hela tiden. Ibland fick hon sitta med dom i klassen men bara dom dom ville ha någon att reta.
Hon fick inte mycket matro för att hon hörde ofta klasskamraterna säga
- Fan vad du är äcklig stäng munnen när du tuggar det ser så vidrigt ut
Gymnastiken var en plåga för henne hela tiden. Ångesten fanns där som ett stort monster jämt.
Hon blev alltid vald sist jämt när de var dags för bollsport m.m Alla klagade och suckade på henne hela tiden.
Alla bollsporter var en riktigt plåga för henne. även att bada och när de var dags för hinderbanan. Att duscha var en pina.
Hon fick alltid höra
- Vad dålig du är skärp dig annars vinner vi aldrig ta bollen då?
Det suckades alltid och hon fick alltid se allas ögon blänga på henne .
Hon minns en dag på gympan när de var dags för hinderbanan allt gick ganska bra fram till sista hindret, som var en bom som var nerfäld och en bänk som lutades emot bommen man skulle springa över den och sen hoppa ner på en tjockmatta på andra sidan. Ja hon tog sats för att springa upp, men mitt på bänken tappade hon fotfästet och rammlade baklänges, smälde i huvudet i golvet, kände ett illamånde på en gång, hon såg som små glitterstjärnor framför sig. Men ingen brydde sig ett skit om detta.
Usch redovisningarna på lektionerna var ett helvete. Hennes hjärta slog snabbare hon fick yrsel, hon började få handsvett som hon aldrig får annars. Ångesten började komma fram hon blev helt matt benen darrade rösten darrade hon stammade fram orden, blev illröd i ansiktet när hon väl hade tagit sig upp på golvet såg hon allas blickar stirrande mot henne, såg hånflin överallt. När hon äntligen var klar så kände hon en lättnad. pga detta så drabbades hon av koncentrationssvårigher och svårt med inlärningen. Lärarna verkade inte bry sig alls heller. En helt vanlig dag kom en tjej fram till henne och gav ett brev då sa hon också
- När du läst detta brev så är vi inte vänner längre. sen gick hon vidare
Hon blev väldigt rädd visste inte om hon skulle läsa brevet men sen tog hon mod till sig att göra de.
I brevet stod de att hon var knäpp, trög jobbig och att hon skulle lämna hennes kompis i fred.
Det tyckte hon var lite konstigt för att det var ju hennes kompis först.
efter hon hade läst brevet värkte det till i hennes hjärta Det var tur att skolan var slut då också.
Så hon skyndade hem. Hennes mamma såg direkt att något var fel och då kom tårarna på en gång dom gick inte att hindra hon tog upp lappen och gav den till sin mamma. Efter ett tag så började de synnas tårar från mammans ögon dom ran ner för hennes kinder.
efter ett tag så ringde hennes mamma till syon på skolan hon fick också läsa brevet dom träffades och pratade igenom detta. Efter samtalet så ringde syon till rektorn på skolan. Han blev väldigt beskymmrad och besviken att detta har hänt. så han skickade ner tjejen till honom. dom hade ett långt samtal. Hon hade mycket stöd av sin lilla syster och hennes vänner. Så fort dom såg tjejerna så blängde dom så mycket så de inte vågade säga något..
Hon hatar sig själv än i dag för att hon var så feg och inte sa ifrån tidigare...
Trots detta så känns allt så jobbigt hon gråter mycket än i dag och länge för att få ur sig allt. som finns i hennes kropp och som aldrig försvinner
Hon lider nu av sviterna har fått depression och ångest pga detta Det lär ta tid att läka såren.
Kommentarer
johanna
jag fattar inte varför folk måste hålla på sådär. har aldrig fattat och kommer nog aldrig göra det heller. jag känner med dig :(
Kram på dig!
Sessan
Hur ser dagens planer ut älskling?
Linda
*Ursch jag får rysningar :(*
Trackback
